Vad är en DvärgSchäfer?
2009-11-17 Här är ett reportage om dvärgschäfern Cnive, född i Norge.
Utseendebeskrivning av en hypofysär dvärgschäfer:
Hypofysära dvärgschäfrar (HDS) föds lika stora som sina friska kullsyskon och det märks inte någon skillnad i kullen förrän vid ca 5 veckors ålder då de friska syskonen markant växer ifrån de mindre dvärgarna. Kroppen hos valpar med HDS är proportionerlig men de är mindre.
HDS varierar i färg och har inga primära täckhår som vuxna. Valpen har päls men när den släpper och vuxenpälsen skall komma så uteblir pälstillväxten och hunden blir bitvis eller helt naken.
Den här förlusten av päls kan starta redan vid 6 månaders ålder men varierar med varje dvärg.
Man trodde förr att dvärgväxta hundar fick behålla pälsen på öron och tassar men man vet idag att det inte alls behöver vara så. Allt hår kan ramla av men en del får ett tunt lager av mer ullig kvalitet.
Då pälsen faller av minskas hudens skyddsförmåga och HDS får lättare bakteriella hudinfektioner.
Man säger även att när all päls ramlat av så byter huden färg till svart och den blir fjällig, torr och rynkig. Det stämmer till en viss del och hos en del HDS men det behöver inte alls bli så hos alla.
Den del av huden som blir fjällig kliar ofta och blir torr vilket man kan hjälpa med att smörja med mjukgörande hudsalvor.
Hypofysens funktion:
En defekt i utvecklandet av hypofysens körtel kan resultera i någon form av enstaka eller kombinerad hormonell brist.
Hos hundar är medfödd brist av tillväxthormon (GH) eller hypofysär dvärgväxt det mest påfallande exemplet av hypofyshormon brist. Denna ärftliga rubbning påträffas hos schäfrar men även hos andra raser så som Afghan, Saluki Saarloos Wolfhound mf.
Hypofysen sitter centralt i hjärnan och via olika hormon här ifrån kontrolleras olika organ och funktioner i kroppen. Hypofysen kontrollerar även utveckling, tillväxt och reproduktion.
Olika hormon och peptidhormon som bildas i hypofysen:
GH, tillväxthormon som har många olika funktioner bland annat längtillväxt och ämnesomsättning under barndom och pubertet. GH stimulerar främst proteinsyntesen och fettförbränningen. Brist av GH ger dvärgväxt och kan även ge nedsatt njurfunktion med njursvikt som följd.
TSH, ett sköldkörtelstimulerande hormon vilket om det är en brist i barndomen kan leda till kretinism, en form av utvecklingsstörning där de yttre tecknen är dvärgväxt, klen hårväxt, tunn och skrynklig hud mm.
ACTH vilket stimulerar binjurebarken till produktion av kortisol och könshormoner.
FSH, stimulerar utvecklingen av ägg i äggstockarna och sädesceller.
LH, stimulerar könskörtlarna till att bilda könshormonerna östrogen och testosteron.
Prolaktin, stimulerar bröstkörtlarna till mjölkproduktion
HDS tikar löper men har inte ägglossning och hanar har oftast kryptorkism (pungkulorna kommer inte ner i pungen utan stannar kvar i bukhålan)
Behandling och dödlighet:
Det mest logiska valet skulle vara att behandla dvärgar med GH och sköldkörtelhormon från hund, och det skulle även vara väldigt enkelt, men det är inte möjligt att behandla med hund GH då detta inte är tillgängligt för medicinsk behandling.
Forskning har emellertid visat att svin-GH i princip är identiskt med hund-GH vilket gör det till ett bra alternativ när det gäller behandling.
Utan riktig behandling är den långsiktiga prognosen dålig. Många dvärgar lever inte längre än till 4-5 års ålder men det finns exempel på HDS som blivit 13 år och överlevt sina normalstora kullsyskon.
Att en del hundar lever längre beror förmodligen på att hypofysen fortfarande producerar en liten mängd hormoner.
Ärftlighet:
Hundar som är bärare av den muterade genen som orsakar HDS visar ingen egen symptom och har samma utseende som hundar som inte är bärare.
Då hypofysär dvärgväxt är en recessiv rubbning av en enda gen så indikerar födelsen av en dvärg att båda föräldrarna är bärare av mutationen.
När två bärare av den muterade genen paras så kommer i snitt 25 procent av deras avkomma bli dvärgar och hälften av syskonen bärare av den muterade genen.
Ett sätt att förhindra att HDS föds är att genetiskt testa de tänkta föräldrarna innan en parning och på så sätt vara säker att ingen av de har den muterade genen. (Kostar ca 100€ 2009)
För ett genetiskt test krävs 4 ml blod (i EDTA-rör) och blodprovet skickas till:
Dr. H.S. Kooistra (H.S.Kooistra@uu.nl)
Department of Clinical Sciences of Companion Animals
Faculty of Veterinary Medicine, Utrecht University
Yalelaan 108
3584 CM Utrecht
The Netherlands
